Anna Carlstedt, vice ordförande IOGT-NTO: ”Jag var ständigt beredd på det värsta”
”Jag tar fasta på förutsägbarheten och ser till att mina barns jular ser ut som de alltid har gjort.”
Hur minns du din barndoms jular?
– Det starkaste minnesintrycket är nog osäkerheten och det faktum att man aldrig riktigt visste; kommer det att gå vägen i år eller inte? Kommer mamma att hålla sig nykter? Som barn har man ju enorma förväntningar på julen, det är en väldigt laddad högtid i Sverige. Julgranen ska glittra, mormor och morfar ska vara på plats, köttbullar och prinskorv, tindrande ögon, glädje och julklappar. För barn är det så himla viktigt att julen är som den ska vara. Jag önskade hett att det skulle bli en bra jul. Men så blev det ju inte alltid. Krisberedskapen minns jag också. Att jag ständigt var beredd på det värsta.
Hur reagerade du då, när det värsta inträffade?
– Jag blev ganska cool. Autopiloten slogs på. Det var liksom ”jaha, okej nu blev det så här”. Det är absolut inte en normal reaktion. Men ett sätt att skydda sig. Jag minns ett tillfälle när jag var ungefär nio år då farmor sa att nu måste vi ringa efter ambulans, mamma mår jättedåligt. Jag reagerade med att börja ta hand om allt pratiskt. Stoppa tillbaka maten i kylen. Ingen stor dramatik. Jag tänkte pragmatiskt att vi får väl sätta oss och äta igen när ambulansen har hämtat mamma.
Vilka reaktionsmönster har du med dig från barndomens jular?
– Den ständiga katastrofberedskapen. Jag är alltid beredd på att det värsta ska hända. Det är något jag jobbar med varje dag. Jag är så rädd att något ska hända mina barn eller min man, att de inte ska komma hem igen. Men barnen kommer hem från skolan och min man blir inte bortrövad av utomjordingar. Det går ju bra för det mesta. Jag försöker att inte låta oron ta överhand. En positiv effekt av min förmåga att agera praktiskt i katastrofsituationer är ju att jag snabbt kan tänka om.
Hur ser jularna ut i dag?
– Jag tar fasta på förutsägbarheten och ser till att mina barns jular ser ut som de alltid har gjort. Inga konstiga överraskningar. Däremot har jag själv valt att tagga ner inför julen. Jag vill inte vara en martyr som städar och gnor och gör egen korv och sedan är helt utsjasad på julafton. Dammråttorna åker in under soffan och så köper vi färdig mat. Vi tillbringar mycket tid i soffan, tillsammans. Något jag tycker är synd är att julen är en så familjeorienterad högtid. Många är ensamma och ensamheten blir än större under julen, eftersom ingen tänker på att bjuda in vänner eller utomstående.
– Och för de barn som far illa under julen finns ingen möjlighet att komma undan. Hela Sverige stänger och alla stänger in sig. Därför är det bra att Vit Jul anordnar träffar och aktiviteter under julhelgen. Det behövs mer sådant.
Maria Zaitzewsky
Kommentar från Emelie Rosenberg den 8 december 2009:
Jag tror att det jag hatar mest efter allt och att vara ung vuxen, är automatpiloten – den har orsakat stora luckor i mitt minne från mellan och högstadiet.
Och jag tycker att bland det värsta med ALLT utav det är att inte ha någonstans att ta vägen. Speciellt på lov,,
Hände det något hade jag aldrig någon jag kunde vända mig till som jag litade på, den ensamheten maler i kroppen under julen när man vet att nu finns det inte ens skola att återvända till förrän i januari.. och hur gärna en säger att en inte har några förväntningar på julen efter allt, finns de alltid där!
Kommentar från Anna Carlstedt den 8 december 2009:
Hej Emelie!
Stort tack för att du ville dela med dig av detta! Jag är övertygad om att många med mig känner igen sig i det du beskriver.
Jag önskar dig en riktigt bra jul tillsammans med människor som är rädda om dig!
Hälsningar Anna, förbundsordförande för IOGT-NTO